Två svarta svanar

Jag var i många år sysselsatt med att måla vinterlandskap. Jag försökte vid sådana tillfällen förvandla färg till trovärdig snö.

Det var inte så enkelt som att med penseln på duken stryka ut exempelvis titanvitt direkt från tuben. Det uppstod ingen konversion utan det påstrukna förblev fet oljefärg. 

Jag var på den tiden mycket intresserad av olika undermålningstekniker. Oftast lade jag upp en temperagrund av antingen caput mortum-för landskap eller Verona grönjord-för figurmåleri. Caput mortum för att få en kontrastfärg till landskapets gröna och Verona grönjord som en kontrast till  en vit människas skära hy. 

Jag var absolut ingen expert på dessa undermålningstekniker men kände stor lycka i det att jag snuddade vid en sällsam mänsklig skatt, efterlämnade av konstnärer i en flera tusen år lång tradition.  Den tidens konstnärer var tvungna att hushålla med en knapp tillgång av pigment och bindemedel, jag är viss om att dessa begränsningar skapade mycket av bildernas kvalitet. Detta står i en bjärt motsats till den a la prima teknik som i vår tid är den gängse.

Två saker kan sägas om detta: 

1.

Att ovanstående är extremt svårt att förklara i ord, det måste praktiseras.

2.

Undermålningsmetoder är  ingen quickfix på vad som är kunskap inom måleri är, ämnet är naturligtvis betydligt mer sammansatt än så. 

Som någon slags felaktig konsekvens av dessa tankar runt undermålningstekniker kom jag fram till att om jag nu skulle måla snö blev det bra mycket bättre om jag först målade en svart yta och sen, efter en veckas torktid, målade vitt därpå. 

Jag tog med mig denna insikt när jag senare försökte måla en arg knölsvan. Först alltså en svart svan som efter att färgen hade torkat målades vit. En svart svan som då för mig endast var en undermålningsmetod.

Många år senare var jag helt kort och i annat ärende i Berlin. Jag hade tid över och besökte stadens zoo. Jag såg en passiv gorilla,  en spattig giraff  och exotiska fiskar vilka simmade i gigantiska  akvarier.

Och så plötsligt i en pöl utanför djurhusen: två svarta svanar!! Jag hade inte en aning om att sådana överhuvudtaget fanns. Senare har jag läst mig till att de finns naturligt i Australien men också att de har en tämligen lång historia av att ha varit populära på olika europeiska slott och herresäten, så även i Sverige.

Chockad, men mer vaken än någonsin, försökte jag på ett litet block rita av dem. På hotellrummet färglade jag sen teckningen med akvarellfärger.

För mig är bilden personligt viktig. Som en ständig påminnelse om hur lite jag faktiskt vet om någonting. Verkligheten, även där  i Berlin, var som vanligt större än mina föreställningar om den.