Om illustration

Jag halkade in i illustrationens värld. Jag var där i 3 - 4 år. Jag gjorde porträtt och bilder integrerade med andras text. Det var en märklig tid, allt skulle vara klart tills dagen därpå! Som konstnär hade jag den vanan att tidens längd är nödvändig för resultatet. ( Det är en sanning men en annan sanning är att man som konstnär ofta kommer till en punkt när tiden blir negativ i form av överbearbetning. ) 

Det var också roligt i det att jag fick en text i ett  ämne jag inte hade en aning om. Det var bildande  i min vanligtvis tämligen trånga värld.

Som arbetsmetod valde jag oftast att arbeta med collage av olikfärgade papper vilka jag klippte och klistrade med. Med tanke på tidspressen var det mig det enda rimliga, jag hade en helt annan kontroll än om jag hade målat akvarell. Jag dammsög pappershandlare varhelst jag befann mig och fann då i deras lager ofta fantastiska äldre, blekta ark som gjorde att bilderna i bästa fall skapade sig själva.

När jag fick mina uppdrag syntes allt hopplöst svårt, jag letade ingångar men fann inga. Men sen löste det sig oftast på ett mirakulöst sätt. Görandet gav resultat. 

Sen var det fantastiskt att få se sin hopknåpade bild i en upplaga på kanske några hundratusen. Tala om grafik! I början av min ”karriär” blev tidningsbilden ofta suddig men bara under min korta tid i i rollen som illustratör upplevde jag hur trycktekniken blev allt bättre.

Det finns en motsättning konstnär - illustratör. Många konstnärer använder slentrianmässigt ordet illustration som något nedsättande. Matisse lär ha sagt, ska du bli konstnär, börja med att skära av dig tungan! (Alltså inga ord tillsammans med måleri, de behövs ju inte.) Jag förstår resonemanget, inte minst genom att studera Matisse konst. 

Hans påstående är alltså helt sant. Endast med bild kan man synliggöra vissa erfarenheter hos en människa. Med ord kan man gestalta andra. Ord och bild hanterar olika tillstånd.  Det är meningslöst att skapa en motsättning dem emellan utan istället tacksamt se dem båda som språkliga gåvor! Det  som hänt sen Matisse gick bort är att kombinationen ord och bild av egen kraft alltmer har etablerat sig som ett tredje språk. 

För detta ska många nu avlidna illustratörer äras Jag tänker på alla fantastiska yrkesmän som har lämnat avtryck i mig. Jag har för att nämna ett exempel i min ägo några nummer av Folket i bild från runt 1950 och jag imponeras av de många fantastiska illustrationerna. Och slås av hur ofta dessa säger mer om sin tid och omvärld än de alster den tidens så kallade rena bildkonstnärer skapade.

Jag tittar ibland på mina illustrationer. Vissa har jag glömt att jag överhuvudtaget har gjort, andra minns jag inte vari uppgiften bestod. De människor jag försökte göra porträtt av är måhända bortgångna och glömda.  Bokstäverna har dunstat bort ochillustrationerna är åter ”enbart” bilder. Klarar de det?