Om måleri

Måleri är för mig det mest komplexa språket. Det är det svåraste att praktisera. Och det svåraste att skriva om.

Jag befinner mig då snart i mysticismens trakter.

Måleri är en långsam akt. Dess möjligheter till borttagande och påläggande gör att en målning kan pågå i sekler.

Måleri är en snabb akt. Den kan gå som av sig själv utan jag är riktigt medveten om vad som sker.

Det är inte så enkelt att kvaliteten i det jag åstadkommit är avhängigt om det är sekunder eller år jag har hållit på. Kvalitetsgraden vare sig den är lägre eller högre förmår jag inte se förrän senare. Det går inte av fåfänga att stressa fram ett önskeresultat. Lögner vad gäller bilder är ytterst temporära. Det är mig en tröst att det inte går att ljuga.

Oftast senare än någon annan kan jag se bilden för vad den är. Jag har strävat att måla mig seende men istället har målandet ofta gjort mig blind.

Måleri har också ett förhållande till utövande tid. Akten gör att tiden upphör och klockan går baklänges. Detta gäller nog mycket av vad en människa gör men till skillnad mot något så meningslöst som en soduko är en pågående målning inget tidsfördriv utan något som gäller liv eller död.

En målning lever snart sitt eget liv. Den bestämmer sin fortsättning mer än jag gör.

Jag strävar dithän att det i målningen lätt ska ses hur den är gjord. Konstruktionen ska vara synlig, det ska gå att göra om arbetet. Jag skyr virtuositetens bländverk, så mycket vet jag att det är inte det som måleri handlar om.