Om linoleumsnitt

Min första kontakt med linoleumsnitt var genom en engagerad bildlärare som i tonåren lät mig prova på. För en ritande yngling var det ett nytt sätt att tänka, det man tog bort blev det vita, jag skulle nu göra en omvänd teckning. Jag gjorde, utan alla referenser, en tafflig bild, två pingisspelare under starkt ljus från den plåtlampa som på den tiden hängde över borden.

Senare när jag började på konstskola kom jag åter i kontakt med linoleumsnitt. Nu vimlade det av referenser. Jag fann japanska träsnitt vilka i sin enkla skönhet länkade ihop uppväxtens  serietidningar och den konstvärld jag trädde in i. Det var då, vilket jag har förstått senare, i tiden efter andra världskriget, en linoleum- och träsnittets guldålder. Där fanns inom detta område bara i Norden så många fantastiska konstnärer. För att nämna några: Palle Nielsen, Torsten  Renqvist, Sven Ljungberg, Sven Wiig Hansen och Torsten Billman.

Den senare använde en grisailleteknik, han nyttjade då två plattor till samma bild, en för det svarta och en för en grå ton.

Under dessa konstskoleår försökte jag också förkovra mig i såväl koppargrafik som litografi. Men jag fick aldrig till det, jag gjorde saker utan att finna någon nödvändighet i den valda tekniken.

Men linoleumsnitten blev kvar. Jag härmade Torsten Billmans teknik med två plattor. Jag ökade snart på antalet plattor till närmast ett oändligt antal och kunde nu göra bilder i fullfärg. Jag kände mig fruktansvärt skarp, det var ett intelligensens paradigmskifte på något sätt. (Tyvärr inte för mänskligheten utan för mig just då.) 

Jag har därefter till och från sysslat med linoleumsnitt. Jag trycker med en liten silversked. Det har den fördelen att jag kan göra grafik utan en skrymmande press. Jag kan mångfaldiga en bild, jag har något kvar fastän jag har avyttrat den, jag är ett ymnighetshorn! Nackdelen med mitt arbetssätt är att det kan ta mellan 30 minuter och 5 timmar att trycka en enda bild. Och ändå riskera att något blir fel precis i slutet av dessa 5 timmar. Då får jag likt en Sisyfos börja om från början. Trycken blir också något olika från gång till gång, jag är ingen nog riktig grafiker utan mer en schablontryckare.

Detta mitt mångfaldigande blir också alltmer otidsenligt. Ett ordinärt tryckeri kan trycka hundratusen inte bara klanderfria utan fantastiska tryck på fem minuter utifrån ett foto av min bild. Mitt tryckande med en silversked är omsprunget av en teknisk utveckling. Jag är en anakronism. 

Begreppet grafik har gått från en nödvändighet för mångfaldigande med ett tillhörande unikt bildspråk. Nu handlar det ofta om ett sofistikerat krängande av reproduktioner där nyckelorden är syrafritt papper = evigheten och begränsad upplaga = förräntningen av kapital. 

Det som håller mig uppe är att jag anser att ingenstans kan färgen bli så vacker som när den är avtryckt från en linoleumplatta! Den är då endast en självklar Yta befriad från störande penseldrag. Denna insikt är min nödvändighet.