Om animation

Jag står och ritar i en skog. Från ingenstans blåser det upp en mindre stormby. Hur ritar jag de grenarnas rörelser som vinden orsakar?

Samma gren i två olika positioner? Likt den unge Duchamp som målade en kvinna gående nedför en trappa, Nude descending the stair case i ett flertal olika positioner i en och samma bild? Eller att som västerlänning betona blickens rörelse från vänster till höger i en diagonalt nedåtgående riktning? Eller att som Mondrian, i opposition, mena att den maximala rörelsen är den lodräta uppifrån och ner, likt hur ett moget Newtons äpple faller från grenen?

Eller varför inte animation? 

Jag kom i närkamp med animation då jag undervisade i konst på en animationshögskola. Det var mig en underbar tid. Ämnet animation var inte tyngd av modernismens ok av att varje ny generation automatiskt ställer sig i opposition gentemot sina företrädare i det att de som unga är framtiden gjuten i cement. Tvärtom var där högt i tak, saker var intressanta av egen kraft. Till skillnad från bildkonst handlade det inte om föremål för evigheten utan om en mycket temporal illusion.

Det var i början av utbildningen ett nödvändigt fokus på hantverket. Jag upplevde hur studenterna fick existensiella kickar bara genom att låta sin figur exempelvis blinka ( ett öppet öga i 5 sekunder följt av ett stängt öga i en sekund, följt av ett öppet). Ofta bara två filmade teckningar som blev magiska, inte genom att teckningarna var speciellt ”bra” utan genom just rörelse i förhållande till tid, hur primitiva teckningarna än var.  Och magin gällde även för mig som betraktare som tittade på dessa så enkla ”filmer”, det var svårt att slita sig fast jag visste hur det ”skulle gå”. Och dessa studenterna kickar fortsatte ju mer de trängde in ett animationens kosmos även om resan naturligtvis blev mer komplex allteftersom.

Till slut vågade även jag att pröva på. Att det var möjligt beror till stor del på den tekniska förenkling som skett när den dyra och ofta krångliga filmkameran ersatts av datorn vilket har demokratiserat en konstart. Jag kände -och känner fortfarande- från första början en liknande lycka som den jag upplevde hos studenterna. Det är faktiskt oerhört kul att skapa liv av ingenting!

Mina animationer är mycket primitiva. Jag har inte kommit så långt, ungefär till förra sekelskiftets pionjärarbeten. Mina gubbar rör sig endast vågrätt, de- jag -vet inte vad perspektiv är. Till en stor del för att jag inte kan bättre men även för att jag vill hålla kvar en enkelhetens magi.

Att göra teckningar till en animation har jag, med intresse av teckning,  stundtals upplevt som en befrielse, teckningarnas syfte är förvandlingen till rörelse, de behöver inte vara något i sig själva, bara rörelsen på något sätt fungerar.

Men animation är mycket mer än rörelse. För mig är det ett konstnärligt universum med möjligheter till ett maximalt språk. Jag vill helt enkelt försöka berätta något.